nejfyfan för den här dagen. Haft en riktigt känna-tänka efter dag, om allt! Jag ljuger definitivt inte när jag säger att jag saknar Linköping, jag saknar min familj där, mina vänner, friheten till att kunna göra saker. Men jag sitter här, rullar tummarna om dagarna, och gör i princip ingenting, pluggar lite då och då, vad är det för liv? och nu är jag gravid också, och jag vill så jävla mycket att mina nära ska kunna få umgås med min dotter när hon är född. att hon ska få en bra kontakt med dom, att jag kan åka till mamma om jag är orolig eller inte vet riktigt hur jag ska göra, eller bara åka och hälsa på. Det är mitt första barn, och jag är rädd, rädd för hur allt kommer bli, det är ett sjukt stort steg i mitt liv, och jag hatar att mina nära inte får dela det med mig. Jag flyttade hit för att få bo tillsammans med min älskling, och jag trivs med att bo med honom! Men jag saknar allt jag en gång hade i Linköping. nej ush och tvi vad jag hatar den här situationen. Sedan blir jag besviken på människor, ni som inte ens kommit hit och hälsat på, jag har bott här nu i 9 månader ungefär och det är två personer som hälsat på, känns ju väldigt roligt. Det är lika drygt från mitt håll att åka och hälsa på er som ni för mig, men de tycks inte folk förstå. Nej men kort sagt så är jag riktigt trött på att inte ha någonting att göra. fan jag har inga vänner här som jag kan dra och luncha med när jag vill, inga som jag bara kan dra hem till när jag är pratsugen! det finns ingen sån här, och jag har alla mina såna kontakter i linköping. ne negativ skit jävla bajs dag.